Riskområden

Verksamhet på havs- och sjöbotten i markerade områden bör undvikas. Även i Sveriges inland har dumpningar gjorts i ett antal sjöar.

Minor

Under de båda världskrigen fälldes upp emot 165 000 minor i Östersjön och Västerhavet. En stor del av dessa oskadliggjordes under krigen. Vissa slet sig från sina förankringar och drev iväg, andra sjönk under tiden de var utlagda. En del exploderade på grund av vinterisen. Återstående minor röjdes under efterkrigsminsvepningarna.

Men eftersom många minor sjönk, sänktes och ”väntades ut” bedöms cirka 40 000 minor finnas kvar på Östersjöns botten i områdena där de fälldes. De vanligaste kvarvarande minorna är så kallade förankrade minor. Men det förekommer även mindre mängder minor som konstruerade för att ligga direkt på havsbotten, så kallade bottenavståndsverkande minor.

Längs Sveriges kust är det främst i Södra Kvarken, i området mellan Skagen och svenska fastlandet samt i Öresund som minor i en större mängd kan förekomma. Sett till hela Östersjöregionen är det i huvudsak i Finska viken och i Irbensundet (sundet mellan Ösel och fastlandet) som har de största koncentrationerna av minor.

Kemiska stridsmedel

Efter andra världskriget hittades stora lager med kemiska stridsmedel på tysk mark. De allierade, Storbritannien, USA och Sovjet, fick ansvar för att ta hand om dessa. Man började med att gräva ned och bränna i öppna gropar, men eftersom mängderna var så stora ansåg man på den tiden att det var effektivare med dumpning till havs. England och USA lastade fartyg som bogserades ut till djupa områden i Skagerrak, där de sänktes. Sovjetunionen genomförde dumpningarna genom att i flera transporter föra ut stridsmedlen till områden i Östersjön där lasten vräktes överbord. Dumpning av föråldrade kemiska stridsmedel till havs praktiserades av flera länder fram till 1972 då det förbjöds enligt Londonkonventionen.

Senapsgas

Dumpade flygbomber med senapsgas är den typ av kemiska stridsmedel som oftast kommit upp med redskapen vid fiske i Östersjön. Flygbomberna var huvudsakligen av två typer. Den ena var ca 160 cm lång och försedd med fyra fenor baktill, den andra cirka 100 cm lång och saknade fenor. I fynd av senapsgasbomber under senare tid har bombhöljena oftast helt försvunnit. Den ursprungliga tjockflytande senapsgasen har oxiderat till klumpar av varierande storlek med vikt upp till 80 kg. Ibland ser de ut som lerklumpar.

Inuti sådana klumpar kan finnas extremt hälsofarlig icke oxiderad senapsgas i form av mer eller mindre tjockflytande smet (se bild 09). Mindre klumpar kan påminna om obehandlad bärnsten. Färgen varierar från mörkt gulaktig till gråbrun/mörkbrun (ibland nästan svart).

Senapsgas har en skarp lukt som kan påminna om vitlök, pepparrot eller senap.

Nervgaser har endast svag doft och märks först när symptom uppstår.

Ammunition

Även det svenska försvaret har under historiens gång dumpat ammunition på cirka 300 platser i Sverige. Orsaken till detta var att man upptäckte att viss ammunition som importerats under andra världskriget var instabil och mycket stötkänslig.

Under 1940-, 50- och 60-talen dumpade Försvarsmakten ammunition på 25 platser i havet, både på väst- och ostkusten. Dumpning har också skett i nedlagda gruvor och i flera svenska insjöar bland annat Vänern, Vättern och Mälaren. Den totala mängden ammunition som dumpats av Försvarsmakten bedöms vara 6 500 ton. Ammunitionen består av metaller och explosiva ämnen, framför allt 2,4,6-trinitrotoluen, även kallad trotyl eller TNT. I regel saknas tändsatsen. Miljöoperationer i form av röjning pågår kontinuerligt.