Tre upplevelser av operation Marco Polo
Operation Marco Polo: Tre upplevelser ifrån grundstötningsdagen, ett år senare
Kalle, vakthavande befäl, Kustbevakningen minns tillbaka:
När olyckan inträffade låg jag och sov. Jag blev uppringd tidigt på morgonen av ett ledningsgruppsbefäl och fick information om att ett större fartyg hade gått på grund.
Prio ett är alltid att rädda liv
Det första jag gjorde var att skynda ner till ledningscentralen i rollen som räddningsledare. Där skaffar jag mer information och skapar mig en uppfattning av vad det är som har hänt. Jag fick reda på att larmet hade kommit till JRCC och att man hade beslutat att evakuera fartyget och inser snabbt att detta blir en större händelse än jag tänkt från början. Det är alltid riktigt allvarligt när man måste evakuera besättning och passagerare. Fokus och prio ett är alltid att rädda liv. Kustbevakningen hjälper då till med att evakuera passagerare ombord på Marco Polo.
"Vi ansvarar och leder alltså en miljöräddning och en brottsutredning, samtidigt som vi deltar i en sjöräddning av 75 passagerare. Det är många trådar att hålla ihop"
Parallellt sätter vi igång med miljöräddning. En tredje del att ta tag i är brottsutredningen kring händelsen då Kustbevakningen ansvarar för att utreda om det har skett ett brott i samband med grundstötningen. Vi ansvarar och leder alltså en miljöräddning och en brottsutredning, samtidigt som vi deltar i en sjöräddning av 75 passagerare. Det är många trådar att hålla ihop.
Speciella omständigheter
Det som var extra speciellt med Marco Polo var att Sjöfartsverkets sjöräddningshelikopter inte kunde starta. Det är väldigt ovanligt. Det berodde på vädret och att molnen låg väldigt lågt. Helikoptern måste ha ett viss ett visst utrymme i luften för att kunna se haveristen. Kustbevakningens flyg kunde heller inte starta på grund av att molnen befann sig så lågt. Det gjorde att det blev lite sämre förutsättningar för oss till en början. Vi fick en sämre överblick över utsläppet än vad vi annars skulle ha haft. Sedan fick vi ett väldigt dåligt utgångsläge i och med att hon släppt ut så mycket olja vid den första grundstötningen.
Jag fick vara med i början och slutet av operation Marco Polo. Jag var räddningsledare initialt i några timmar och startade upp operationen. Efter nitton dygn kunde jag följa eskorteringen av Marco Polo ut ur svensk ekonomisk zon. Då var inte Marco Polo längre vårt ansvar och räddningstjänstdelen av operationen kunde avslutas.
Lena Lindgren Schelin, generaldirektör Kustbevakningen, berättar:
När Marco Polo inträffade hade jag varit knappt två månader på Kustbevakningen. Något ”yrvaket” försökte jag, tillsammans med Kustbevakningens överdirektör (ÖD), tolka den information vi löpande fick del av. En fulltecknad kalender rensades och jag, tillsammans med ÖD och två statsråd, åkte till Hörvik under första veckan.
Imponerades av engagemanget
Oljelukten kändes påtagligt långt innan vi nådde Hörvik. Jag imponerades över engagemanget i insatsen – den omfattning av medarbetare och plattformar som arbetade ute till havs, alla som hjälpte till med att ”skotta olja” vid strandkanten och den oerhört professionella hanteringen av media och av alla de frågor som behövde – och fick – svar. Även engagemanget i stabsarbetet, där LUMA-kontoret var tapetserat med olika stabsfunktioners tillhåll, imponerade.
Jag åkte tillbaka själv, veckan efter, för att få möjlighet att träffa delar av personalen på plats. Från hyrbilen såg jag vårt flyg åka över området, vilket gav mig en stolt rysning. Med stöd av Sjövärnskåren fick jag möjlighet att förse några av våra arbetsbåtar med lunch på väg mot KBV 003 där jag träffade besättningen och också tog del av hur vi använder drönare för att skapa ytterligare lägesbilder. Det var imponerande att titta ut över vidderna och se hur vi med länsar och enheter i det närmsta hade ”slagit ring” runt haveristen. Jag kikade också förbi basplatsen och slogs verkligen av hur viktigt det är att ha en samlingsplats för att få lite kaffe, värme och någonstans att pusta ut i tryggt sällskap.
Sorg över allt och alla som drabbats
Ett år har gått men det känns som igår. Jag känner sorg över allt och alla som drabbats i området och oro över hur lång tid det kommer ta innan man vågar låta sina barn och barnbarn bada och leka i vikarna igen. I min ungdom var jag på Hällevikslägret, inte alls långt från Hörvik, och förutom gympan och friidrotten (där jag för övrigt var en hejare på kast med liten boll) är badet det jag kommer ihåg med mest glädje. Samtidigt är stoltheten över våra insatser och förmågan att navigera i en omfattande och komplex samverkan stor, då vi verkligen kämpade för ett tryggt, rent och levande hav utifrån våra bästa förmågor.
Annamaria, kustbevakningsaspirant, berättar:
Jag hade precis tagit examen från Kustbevakningens grundutbildning och skulle göra min allra första aspirantpatrull dagen efter olyckshändelsen. Jag blev uppringd av min befälhavare som undrade om jag kunde styra om och åka till Hörvik istället för min ordinarie stationeringsort.
Mycket folk och enheter i rörelse
När jag kom dit var det väldigt mycket rörelse och folk i Hörvik, både på basplatsen och ute på havet, både ifrån Kustbevakningen men även från andra samverkande myndigheter. Det var mindre miljöräddningsenheter, arbetsbåtar, sjöräddningens enheter, våra stora miljöbåtar, KBV-flyget, drönare mm som bidrog i insatsen.
Det jag specifikt minns var när vi kom utanför pirarmarna med vår arbetsbåt och vattnet var helt spegelblankt, det var inte för att det var stiltje utan för all olja som låg som en hinna på vattnet
Det jag specifikt minns var när vi kom utanför pirarmarna med vår arbetsbåt och vattnet var helt spegelblankt, det var inte för att det var stiltje utan för all olja som låg som en hinna på vattnet. Jag minns även den starka lukten från utsläppet, och vår förmåga att kraftsamla.
Det var imponerande att se så många kollegor/resurser från hela landet, från Malmö i Syd hela vägen upp till Luleå i norr, men även samverkan med andra myndigheter. Ensam är inte starkast!